Lite fredagsunwind.

Överrörlighet är läbbigt - men samtidigt svårt att slita blicken från.

Ja vill ha en eljitarr

När jag var liten så spelade jag elorgel, så jävla otufft. Dock uppgraderade jag senare till keyboard men likväl - otufft.
På ABF-kursen fick jag alltid spela upp först och eftersom jag hade bra gehör så härmade jag alltid vad läraren spelat upp för mig förra veckan - inte snack om att läsa noter alltså. Och eftersom jag var så snabb så skickade läraren varje vecka upp mig till korvkiosken för att handla en tjock med mos till honom, femman som blev över fick jag handla godis för.

Tror det var någonstans där mitt spelintresse dog - eller så var det på den pinsamma årsuppvisningen när jag skulle spela duett med Madonnas "Like a Prayer" och fick en total blackout så att kompisen skällde ut mig efteråt...

Nåväl. Hade jag inte varit vänsterhänt så hade jag lätt handlat nedanstående elgitarr, säkerligen rena smäckbygget men den har ju USB-ingång vilket kittlar prylnördsnerverna i mig...
http://www.thinkgeek.com/computing/avcards/8c43/

Får väl handla en ukulele och stränga om så dämpar jag prylhungern och kommer billigt undan. En "flying V"-ukke måste det vara i så fall...

Så väldigt fel...

Ja, när Billy Idol står och sjunger White Christmas så är väl inte jordens undergång långt borta?

Det orättvisaste.

Podde, min bäste kompis, dog för ett år sedan igår. Han låg hemma i soffan och tittade på en film tillsammans med sin kära flickvän Jessica när hans hjärta slutade fungera. Nyss 28 år fyllda, i fysisk toppform, lyckligt kär, med nytt hus och med massor av vänner dog han - bara sådär. Livet är orättvist och tar oväntade svängar ibland.

Fan vad jag saknar honom - vareviga jävla dag.

Idag efter jobb åkte jag för första gången ut till hans gravplats, tände ett ljus i mörkret och rökte en av hans favoritcigariller. Fastän det kändes lite larvigt så tände jag en åt honom också, man vet ju aldrig om han känner doften av den där han befinner sig.

Nu sitter jag här i mörkret, har knäckt en ny flaska god whisky, har hans favoritlåt på repeat i lurarna samt smaken av cigarrillen fortfarande på tungan.

Det har gått ett helt år sedan den värsta dagen i mitt lilla liv. Dagen som började med att jag åkte till jobbet med förhoppningen om att ett nytt snart skulle dyka upp - jag hade bara två veckor kvar på mitt uppdrag och framtiden på firman var väldigt osäker. På jobbtelefonen var det två samtal missade, ett från Poddes arbetsplats och ett från hans svärfar som höll på att kolla om det fanns jobb på hans firma. Hjärtat tog ett litet glädjeskutt, äntligen! Tjugo minuter senare ringde det så från Poddes arbetsplats men det var inte han utan Jörgen, en kille i innebandylaget. Konstigt.

-Kan du leta upp en avskild plats, det har hänt något fruktansvärt.

Det jag fick höra sedan glömmer jag aldrig. Där satt jag, ensam i en kal glasbur på en arbetsplats jag inte ville vara på och min värld raserade omkring mig. Sedan minns jag inte mycket av de efterföljande två veckorna. Gråa, tomma, fasansfulla veckor.
Begravningen minns jag, det var den finaste begravningen jag varit med om. Inget snack om Gud, inga långa tal, bara Poddes favoritmusik. Han hade nog velat ha det så, fast med lite högre volym bara. Ganska mycket högre musik tror jag faktiskt.

Nu är det dags för mig att gå vidare med mitt liv, det har gått ett år och det är kanske dags att börja fånga dagen som det så klyschigt heter. Det kändes faktiskt som ett riktigt avsked där ute i kyrkogårdsmörkret tidigare ikväll. Det kändes bra, inte bara smärtsamt för omväxlings skull.

Skål på dig Podde och godnatt, vi ses.


Poddes favoritlåt: Nils Lofgren - Keith don't go
Måste spelas på hög volym.

Heja, heja, friskt humör!

Grym klack, undrar om byggkonstruktörerna räknade med detta när de konstruerade läktaren.

Tredje inlägget idag, något slags rekord...

En annan vy...

Blåbärspaj och glass fast utan blåbärspaj, tack.

Såhär glad är man när man fått glass och chokladsås... Notera den obligatoriska mjölkmustaschen.

Efter morfars begravning i förrgår hängde jag på kusinen och hennes kille på en nyöppnad restaurang i stan för att få lite mat i magen. Hämtade upp deras minior på vägen, ingen fara att gå med bebis på pubben tänkte jag. 6-månaders bebisar har väldigt långa fingrar och kastar allt omkring sig, det vet jag nu.
Efter en kvart dök midi och maxi upp också med farmorsleverans och lugnet i restaurangen förbyttes med... ja... kaos. En tre- och femåring i ny miljö är alltid intressant att se om det inte är ens egna ungar dvs... Midi gick omkring och charmade alla som vanligt medan maxi intervjuade servitriserna om vad som fanns i den kranen och den och den och den samt varför espressomaskinen inte såg ut som en normal kaffebryggare och och och...
Kusinen lyckades dock samla styrkorna genom att lyfta upp dem på barstolarna och beställa in varsin efterrätt.
Det blev på barns vis blåbärspaj med glass fast utan den där pajen och kocken trollade fram en kanna chokladsås som gick åt direkt.

Tänk vad bra och lätt allt kan vara egentligen, glass är fortfarande det bästa i hela världen förutom mamma och chokladsås, skedar är till för att röra runt allt till en enda goja med, vattenpölar är till för att hoppa jämfota i och den enda deadlinen som är av betydelse är Bolibompas start på TVn där hemma.

Disträheten förbluffar mig.

Intelligenta människor är inte glömska - de är disträ (Så säger i alla fall den gode vännen, hej på dig om du läser detta). Idag känner jag mig i så fall glömsk. Jag har suttit och skissat samt tänkt färdigt på den "goda idén" jag fick i ett tidigare blogginlägg, anmält mig till Venture Cup samt glömt bort deadlinen som givetvis var igår. Attans.
Fan.

Nåväl, vad är väl en bal på slottet?

Sedan knackade Döden på dörren i helgen igen. Har inte han något bättre för sig? Jag är så trött på honom nu, stick och spela schack eller nåt! Hoppas han inte återvänder på ett bra tag.

London kallar...

Drar till London tre dagar för att titta på fussball och dricka de där pintarna.

Kulkulkul! Häpp! ¤