Det orättvisaste.

Podde, min bäste kompis, dog för ett år sedan igår. Han låg hemma i soffan och tittade på en film tillsammans med sin kära flickvän Jessica när hans hjärta slutade fungera. Nyss 28 år fyllda, i fysisk toppform, lyckligt kär, med nytt hus och med massor av vänner dog han - bara sådär. Livet är orättvist och tar oväntade svängar ibland.

Fan vad jag saknar honom - vareviga jävla dag.

Idag efter jobb åkte jag för första gången ut till hans gravplats, tände ett ljus i mörkret och rökte en av hans favoritcigariller. Fastän det kändes lite larvigt så tände jag en åt honom också, man vet ju aldrig om han känner doften av den där han befinner sig.

Nu sitter jag här i mörkret, har knäckt en ny flaska god whisky, har hans favoritlåt på repeat i lurarna samt smaken av cigarrillen fortfarande på tungan.

Det har gått ett helt år sedan den värsta dagen i mitt lilla liv. Dagen som började med att jag åkte till jobbet med förhoppningen om att ett nytt snart skulle dyka upp - jag hade bara två veckor kvar på mitt uppdrag och framtiden på firman var väldigt osäker. På jobbtelefonen var det två samtal missade, ett från Poddes arbetsplats och ett från hans svärfar som höll på att kolla om det fanns jobb på hans firma. Hjärtat tog ett litet glädjeskutt, äntligen! Tjugo minuter senare ringde det så från Poddes arbetsplats men det var inte han utan Jörgen, en kille i innebandylaget. Konstigt.

-Kan du leta upp en avskild plats, det har hänt något fruktansvärt.

Det jag fick höra sedan glömmer jag aldrig. Där satt jag, ensam i en kal glasbur på en arbetsplats jag inte ville vara på och min värld raserade omkring mig. Sedan minns jag inte mycket av de efterföljande två veckorna. Gråa, tomma, fasansfulla veckor.
Begravningen minns jag, det var den finaste begravningen jag varit med om. Inget snack om Gud, inga långa tal, bara Poddes favoritmusik. Han hade nog velat ha det så, fast med lite högre volym bara. Ganska mycket högre musik tror jag faktiskt.

Nu är det dags för mig att gå vidare med mitt liv, det har gått ett år och det är kanske dags att börja fånga dagen som det så klyschigt heter. Det kändes faktiskt som ett riktigt avsked där ute i kyrkogårdsmörkret tidigare ikväll. Det kändes bra, inte bara smärtsamt för omväxlings skull.

Skål på dig Podde och godnatt, vi ses.


Poddes favoritlåt: Nils Lofgren - Keith don't go
Måste spelas på hög volym.