Morfar lämnade oss i morse.

Men han har inte varit med oss på heltid på ett bra tag. En trött själ har lämnat en trött kropp. Sov så gott.

Min morfar var en stark karl med ett gott (men halvdåligt) hjärta till hela släkten och alla vänner. Från sitt eget kungarike koloniträdgården styrde han och mormor med varsam hand. Där samlades vi i släkten ofta, flaggan vajade i vinden och det bjöds på saft med bullar, kaffe med kaka.
Trygg med en stor kulmage (eller vilande muskler som han själv skulle sagt), nära till skrattet (han körde lösgarnityrsskämtet senast i förrgår, trots att han var dålig) och förnuftiga åsikter (vi var rätt lika förutom att han var sosse och nykterist).
Det är så här jag vill minnas honom, som en av mina stora förebilder här i världen, min idol.

Nu står han där uppe i sin himmel, hissar vardagsvimpeln på flaggstången uppe på vallgravsvallen, vattnar blommorna och hälsar på grannarna. Sedan springer han ner i källaren och sätter på kaffet för hans bror kommer snart på besök. Han saknar inte oss för han håller ett öga på oss från sin plats.
Vi har saknat honom ett bra tag redan men inser att han har det bättre nu, han är äntligen fri.

Ni får ursäkta att jag skriver detta, att det låter sentimentalt osv. Detta inlägg skriver jag för min egen skull och för min morfars, ingen annans.

"Ser du några poliser? Bra, då kör vi" Och så körde han iväg.