Bebiskalas!

Jahapp, då har man varit på sitt första bebiskalas då...
Bästa polaren Mattias lilla dotter fyllde 1 år och jag var inbjuden.
Så gott som mina gamla kompisar och deras telningar var där, totalt 8 småttingar från ½-3 år med föräldrar och jag - singelkillen - i folkmun kallad glidarn...

Alltid kul att träffa sina gamla polare men... jag kom på mig själv tre(!) gånger att varje gång fler än två småttingar skrek i kör så letade jag upp närmsta hörn, precis som om mitt omedvetna ville fly därifrån.. Lite skoj faktiskt, som Babinskireflexen fast för vuxna singelkillar ungefär.

Fick dessutom frågan av en mamma där som jag inte känner:
-Vems är din?
-Äh, ingen, jag har ingen.
-Oj, förlåt.
Insåg där och då att jag i vissas ögon antagligen är en såndär "barnlös", en stackare som inte vet sitt eget bästa.

Jaja, nu ska jag inte låta cynisk, jag drog hem, käkade kinamat med några kompisar (barnlösa), tittade lite på TV och slappade. Utan något bebisskrik eller blöjbyte som avbröt...